Ja, jag ska skriva en årskrönika så här på innevarande årets sista dagar. Vi rundar hörnet 2021 med infallsvinklar som vi knappast kunde föreställa oss. Nu går vi prövade mot nya året och de flesta av oss gör överarmarna tillgängliga för vaccinatörens stick.  

28 december 2019 - 15 januari 2020

Hemkommen från julfirande med min familj i Norge. Tante, onkel, kusinfamiljen och en syster. Residenset i  Arvika är fullt av kartonger. Jo, jag är igen på flyttfot. Spännande och klart överens med egna beslutet att Arvika som jag först valde i återflyttshändelsen har fått sitt och tid för mig att göra ett kliv till. Flyttdagen randas, jag är uppe tidigt, det allra sista ska ju packas och jag må få i mig en stadig frukost. Jag är lovad skjuts med flyttbilen och det blev en resa jag ska minnas länge. Mellan flyttkillarna samt en stor hund.  När jag såg den lilla flyttbilen som kommer anar jag oråd, den är alltför liten. Det blev inte bara ett flyttlass. Det fick bli två. Jag fick ytterligare en inblick i att den dam jag varit med koll på läget i alla lägen, hon hade redan börjat slappna av och att göra flyttavtal på "lösa boliner" ligger inte till grund för att göra en anmälan hos ARN.  Men på kvällen vid 20 tiden är jag på  i mitt nya residens. Den planerade middagen på kvarterskrogen längre upp på gatan fick flyttas. Jag var trött och sängen så inbjudande när det viktiga kommit på plats. Nu slår det mig att krogbesöket flyttades fram och fram tills det inte blev av av kända skäl.

16 januari - 28 februari

Att packa upp är alltid en överraskning. Kartongbergen här och var  som jag så galant trodde jag märkt tydligt stämde inte heller. (Hur är det med kollen på läget fröken Olberg) Men jag har all tid i världen så att.

17 januari tar jag tåget till Arvika, slutbesiktning på lägenheten ska ske. Jag ska klippa mig hos min fina frisör Carl som är en klippare på att se min huvudform och känna mitt hår. En välsignelse är min tanke idag då jag sitter med en coronafrisyr. Så blir det avskedsmiddag hos vänner innan jag åter tågar mig hem. Att jag skulle ha en stor  svart plastsäck där mina stövlar och skor fanns hade jag inte planerat. Jag fann den nämligen på balkongen, kvarglömd av städfirman? Eller flyttfirman? Jag har inte burit ut den dit! Alltså flyttlass tre. Jag hade inte hunnit upptäcka att jag saknade stövlar&skosäcken. 

Om den nya C-tiden som gör sitt intåg kan jag säga att min medvetenhet växer allt mer i takt med att kartongerna kan slås i hop och faktisk göra mig av med. Hand  i hand med all okunskap, förvillande  nyheter och jaaa ... jag kommer alltmer på plats i heimen, väl medveten om fenomenet att så som jag placerar nu kommer jag såklart inte ha det. För det tar lite tid att bo in sig.  Först i slutet av november då jag gör advent och jul faller det sig praktisk och hemma. En händelse är planerad tills 28  februari och det är fårfesten i Kil tillsammans med god väninna. Ja, vi har en känsla och en aning, fler aningar att vi nu inte vet när vi reser nästa gång.

Blogglivet på Klara Ovida avslutas efter en kraftig höjning av priset på domän, en hel del strul med kommentarer hos andra och hos mig, samt den där känslan jag som bekant har till och från, nej nu ger jag mig.

11 mars  

Tar jag mitt beslut att hålla mig för mig själv, hålla avstånd, följa myndigheters råd och hålla ut. Så får det bli. Jag gör det utifrån det jag kan bedöma utifrån den kunskap mitt vårdyrke har gett mig samt det som myndigheter och regeringen så småningom delger. Om jag gör rett eller fel vet jag inte, jag väljer utifrån det som känns vettigt för mig. Jag har alla möjligheter i mitt fria liv att göra just det valet att hålla mig undan av skäl jag tycker är rimliga i denna sammanhang.  Astman gör sitt till valet. Inte 70 plus, bara 65. 

Juni -  augusti

Jag fångas av misströstan i juni. Omfånget av detta samt mitt egna val blir tydligt och jag får en dimp i humöret. Så jag får rota runt i ringen och så småningom finner jag mig på en livsplatå som en kan då en lärt sig nytt, ifrågasatt gammalt och inser att det mesta som ligger och faller utanför får komma in. Enkelt utryckt så orienterar jag om. Faktum är faktum om än oklart . Jag lämnar mitt bidrag till Hundra röster om corona. I juli öppnar jag en ny blogg. Finner nöje och utbyte. Landar i att året 2020 är det inställda året. Lättar något på mina "regler" jag börjar handla själv och strosar på stan lite mer. Jag fyller 66.

September - december

Jag är på det klara med att det kommer en ny omgång och enligt min egen prognos - jo, det kan en unna sig - så inträffar det troligen i mitten av september. Så sker icke och jag gör ännu en reflektion om jag rent av skulle ...   Det gör jag inte. Sedan rullar det stora vemodet in och det blir faktum igen. I början av november ges Hundra röster om corona ut.  Nu sker något med sprittsmidning  - jag menar smittspridningen.

En vecka före julafton dyker min son och sonhustru upp på kort besök från Norrköping med kassar fyllda av julegott åt mor som lever själv i sin nya stad. De får göra husesyn i hemmet själva och sedan bjuder jag på fika ute på innergården där en fin julgran är tänd och himlens regnportar är vidöppna.  

Visst finner mänskan nya vägar. På promenaderna dessa juldagar har jag fått ta del av så många som firar utomhus med grillning, brasor och uppdukade bort som avnjuts med varma filtar omkring - och paraplyer. 

På frågan om jag ångrar min stränga strategi är svaret nej. Jag är hoppfull och nöjd som jag skrev då jag gick i paus. 

På frågan om jag ska fortsätta blogga är svaret att jag inte vet. Jag behöver heller inte bestämma det just idag. 

I dag ska jag se om jag kan rädda livet på fina Ormbunken som fått en undanskymd mörk plats till förmån för tomtarna och julpynten. I dag ska de packas ner. Nu får det räcka kära tomtar och ljusstakar för i år och tack för den tradition vi har tillsammans. En fin jul har jag haft detta herrans år.

Gott nytt år som kommer (y)