Han: Smal och lång. Gråhårig. Skjorta i beige. Jeans som hålls uppe av hängslen. Rollator med små hjul. Inomhusmodell. Går sakta, men så gott som utan problem.  Rak i ryggen. Alltid före henne. Stannar av och  till för att vänta in henne.

Hon: Smal, svepande linnekjol i vitbeige. Lång tunika i vackert mönstrade ringar. Ett grått rakt vildrufs som blåser i vinden. Fötterna instuckna i sandaler. Svullna underben. Inte lika rak i ryggen som han och hon har svårare  att gå. Kämpar med rollatorn. Mer modern rollator. När han stannar stannar hon. När han går går hon.

Så går de där, dag efter dag.

*********

Han kommer alltid ut på balkongen först. Tunn, lite böjd i ryggen. Hon kommer efter, han ger plats för henne så hon får sitta. Hon mer rund i kroppen. De röker tillsammans. Hon sittande han stående. Sen går de in, han öppnar dörren för henne. Stänger den.

Så gör de, dag efter dag.

*********

Han, något satt, men spänstig. Brun hela året om. Stilig i det gråa håret. Snygg röd sommarjacka, pressveck i de ljusa byxorna. I handen bär han blommor han plockat. När han kommer till porten trycker han på klockan och om en stund kommer en ung kvinna i blå uniform och öppnar. Han hälsar glatt och de växlar några ord. 

Hon går omkring i korridoren. Ingen spänst i stegen. Personal har hjälp henne med kläderna. Vit blus över den blå kjolen. Håret är struket från pannan och uppsatt i en konstfärdig knut bak i nacken.

Han tänker att då jobbar Rebecka i dag, hon har varit frissa innan hon blev undersköterska.  Frisyren är klädsam, hon har alltid varit stilig hans kvinna.

När hon får syn på honom spricker hon upp i ett leende. Kommer mot honom med öppna armar och länge omfamnar de varann.  Hennes minne och personlighet blir tydlig i det ögonblicket. Hon känner igen honom för en kort stund. Alltid i den stund när han kommer. Du är så vacker idag, säger han. Hon stryker handen över håret, tycker du? Tack. Så ser hon blommorna, det är sommarens första bukett; Till mig? 

Ja, svarar han, till dig. Hon tar blommorna vänder sig om - och stannar vet inte var hon ska gå. Han bjuder henne armen och hon hakar i sin, så går de mot hennes rum. Blommorna sätter han i vatten. Han ställer i ordning bryggaren och snart sprider sig kaffedoften i hennes lilla bostad. Idag har hon plockat fram koppar och funnit två bullar i kylen. Det var länge sedan sist det hände. 

Någon timme går. Hon skiftar mellan att minnas och inte minnas. Han slutar aldrig förvåna sig över den snabba växlingen mellan närvaro och frånvaro i hennes kropp. När han lägger den vackra virkade sjalen över hennes axlar innan de går ut har hon gett honom ett ögonkast, nu är hon inte längre hans - nu är hon bara sin egen. 

Hon håller inte hans arm, vill inte hålla handen. Hon bara går bredvid honom. Framme vid dörren där han ringer på klockan igen, vänder hon sig om och säger:Jag tycker du ska gå nu. Rebecka kommer och öppnar. Han lämnar henne.

Var tredje dag gör de så. På vintern köper han blommor i blomsteraffären. Hennes frisyrer varierar. Oftast är kläderna fina. Men hon vägrar ha den nyaste vinterkappan då de går ut, den gamla går bra. 

En dag är den nya borta ur garderoben.  Vid nästa besök tre dagar efter upptäckten är kappan upphittat. Den återfanns i en annan kvinnas garderob. Ytterligare tre dagar efter är kappan åter försvunnen. Ännu en gång fanns den i den samma kvinnans garderob.Tredje gången det händer, tre dagar efter, tar hon honom med sig och går in den samma kvinnans rum och visar kappan i garderoben. Hon tittar på honom och säger med ett leende: Tredje gången gillt!