Vi sågs senast den 28 februari då vi hade en dag tillsammans på fårfest i Kil och köpte oss linnekläder och ulldottar. Vänner sedan 45 år, träffades hos barnmorskan med våra magar. Umgänge med de små liven med alla de bekymmer och glädjor som  moderskap innebär. Lägg därtill efter några timmars samvaro på dagen så pratade vi på telefon på kvällen. Ämnet var outömligt. 

Nu under C-tiden har vi kommunicerat via telefon, snapchat och messenger, men igår var det dags för att träffas här i Karlstad. 

Jisses vilket nöje! Jag var nära att brista i gråt av glädje vid mötet.

Vi skulle starta med fika utomhus, vilket vi gjorde. Bra avstånd, sol, lite vind i träden och sorlet samt se människorna omkring oss. Vi hade tänkt oss promenera runt innan det var dags att äta lunch. När det gått några timmar bytte vi ställe och intog lunchen efter några ärenden. Promenera gjorde vi ju jämt annars så varför idag?

Samtalsämnena var många, det flödade fritt mellan allt och ingenting. Förresten finns inte ingenting, allt är nånting! C-tiden har satt sina spår, vi har diskuterat, vädrat och hållit samman i strategitänk mm. 

När vi sitter där på första stället så upptäcker jag att den lilla flaska handssprit som jag har i bröstfickan på min blus har orsakat  att blusen glidit ner och nära halva bröstet är synligt. 

Att damer i vår ålder rätt så allvarsamma var och en på sitt sätt hade nyss pratat om oss själva i spektrat "gnälliga damer som vet bäst" - ni vet den där härliga förlösande insikten att vi är människor som kommer på att vi har flera sidor än vi tror av sånt vi inte tror, fick oss brista ut i många goda skratt. Apropå självbild alltså. Igenkänningsfaktor? 

Det ljuva som kallas livet lever sin egen rytm trots allt med självkännedom som en gott kan bjuda på och skratta gott åt. Om inte små eller stora kriser och katastrofer inträffar så ...

Tog jag inga bilder alls av alla dessa härliga ögonblick? 

Jodå, tvättfatet på toaletten ...

Vi konstaterade också att armbågen är bra till mycket  ;-)