Under  C-tiden har jag gjort många träffar utomhus. Till att börja med de tre första månaderna föll sig små samtal på avstånd helt naturligt. Vi var alla uppfyllda av det som skedde - och det är ingen överdrift att det sammanförde oss människor.  För mig har det alltid varit roligt att ta kontakter. Några leder till vänskap och umgänge, andra inte alls. De kommer och går är min erfarenhet. Och några består som mitt inlägg handlade om igår; Finaste måndagen på läänge. Jag har förmånen att ha flera som bestått. Några av mina nära vänner finns inte kvar i livet. Under min tid i Värmland sedan flytten hit 2018 (först till Arvika) har jag mist fyra, samt en lillebror. 

Om en inte har yrket, familj och vänner nära att falla in i social sammanhang på så är det ett bra och roligt sätt att utbyta några ord med varann där tillfälle ges.  Jag som flyttat mycket har flera gånger märkt detta väl, en får liksom bygga sitt nätverk under tiden där en är. Slå en rot.

Så är det det där med att vara social då. Jag har medvetet valt att leva själv så min vardagliga tillvaro är som alenabo, självbo, eller ensambo. Att välja vara en smula 'osocial ' för att det är skönt. Med corona så föll den sociala guldkant jag har haft förmånen att ha med att göra små resor, besöka och ha besök, samt de övriga besök på utställningar mm.Visst valde jag strikt. Det kändes rätt då och jag omprövar inte så mycket av det ännu. Utan bil- också eget val, inte kört bil på 15 år. Själva körandet ska jag klara, men i trafiken blir det ett annat. Jodå, det finns hyr- och bilpool alternativ.  Åka kollektivt inte aktuellt. Det bör vara rimligt cykelavstånd på så där 2-3 mil om det ska ske en förflyttning. 

Ett möte ägde rum för nån vecka sedan, jag är ute på stavgång. Jag såg på avstånd spänstiga steg ii taktfast stavgång. Vi stannar upp; hon vevar upp handen och säger; avstånd eller hur?  Samma vevande från mig och så blev vi stående där, inga som helst svårigheter att kommunicera. Hon berättar att hon och hennes man är på resa med sin husbil. Vi utbyter de försiktighetsregler vi följer utifrån de förutsättningar vi har. Har du ingen man på andra sidan köksbordet, frågar hon lite fundersam när jag delar med mig av min situation.

Vad gör du om dagarna? Jag berättar om hur jag gör mina dagar. Att jag bl.a återupptaget bloggskrivandet. Hon har till och från läst bloggar under åren. Intresse- eller trivselbloggar du? Hm... både och + lite till blir mitt svar.

När vi skiljs åt så säger hon med glimten i ögat; Tills nästa virusangrepp så kan du ju tänka på att ha en man på andra sidan bordet att småbråka med. 8-) 

När jag är ute så fotar jag - i och för sig gjort i flera år - och jag har roat mig en del med att "provfilma" när jag lär känna min nya stad. Självaktivering är av godo. Som mitt  målande.  Har ofta en anteckningsbok med för att notera i. 

I en av de böckerna fann jag följande:

30/10 2019, Espresso House på Drottninggatan här i Karlstad.

"I juni besökte jag och min väninna, samma som i inlägget i går, denna stad som kommer att bli min hemstad. Jag ska skriva kontrakt på lägenheten idag. Det gick fort att få den så himla bra. En vill i väg då beslut är taget. Jag känner tillförsikt, trygghet och tillit till det som kommer in i mitt liv med detta boendet. Upptäcka, leva i, känna förväntningar på. Förhoppningsfulla, mest möjliga "världen omkring mig" - och jag  i den. Tillräckligt 'osocial' för att vara social nog." 

16/1 2020, hemma i mitt nya residens på Glasberget. 

"Fastighetsbeteckningen på huset jag bor i, rätt käckt att jag som "nästan ungmö" bor här. Första natten sovit gott. Sicken röra, flyttkartonger ska tömmas. Känns som kartonger är en stor del av mitt liv. Inte konstigt alls så många flyttar jag gjort :-) Hem ska inredas, nu är jag här! Det där viruset gillar jag inte. En farhåga är tydlig för mig; känsla av något odefinierbart svårt vill inte släppa taget, men det sägs vara lugnt. Jag tänker tillbaka på andra virus under åren och jag ger mig till tåls. Har inget annat att göra än så länge, jo komma i ordning då förstås"

Med facit i hand så här långt vet jag vad denna ofrivilliga sociala distansering gjort med mig; den frivilligt valda 'osociala' delen har fått ett nytt perspektiv. Alla har sina egna perspektiv, självvald ensambo utan bil eller inte. Det finns en ensamhetsportal hos oss alla. 

Nu återstår resten av C-tiden. Jag vill göra så gott jag kan. Leva och låta leva, det allra svåraste av allt då vi blir så begränsade. Det är så vi har det nu för tiden. 

Inga barnbarn längre där bak, men en fantastisk plats att packa i :-)